jag har färdats
genom ljudlösa landskap
jag har färgats viktlös
av tiden
brutit
genom vattenmassorna
ett prisma för ljuset

jag vaknar
vid tidernas gryning
skymtar på avstånd
den sjunkna staden
Atlantis
med vattnets tyngd över fälten
avgrundshimmel

musklerna spänner
kroppen ligger
väntar
vilar sin tyngd mot sjöbotten
den röda jorden

Atlantis är nära nu
sötvattenstaden
den glömda platsen
och högt ovanför
vrider sig galaxens spiralarmar
fraktaler
maneternas känselspröt

jag ligger störtad genom djupen
kroppens insida
mjukt böljande
känner trycket förändras i huvudet
känner sjöbotten
känner gyttja
känner
Atlantis