En helt vanlig söndagskväll. Jag hör själv hur det låter. Varenda arbetande eller studerande människa på denna jord bävar inför den där söndagskvällen. Kvällen som medför att vi inte längre kan fly verkligheten. Likväl brukar jag dela denna nästintill tillhörande söndagsångest med dem. Ångest inför saker jag inte borde ha gjort eller sagt. Ångest över saker som jag borde ha gjort eller sagt.

Hur man än spenderar de där femtiosex timmarna på helgen. Hur bra de där femtiosex timmarna än var så lyckas man alltid hitta felen. De där felen som ingen annan oftast inte ens är medveten om men i ditt eget huvud har de överanalyserats till en dimension bortom verkligheten och du har återigen lyckats övertala dig själv om att du förstört något.

Men den här första söndagskvällen i april var allt annorlunda. Med underbar nyupptäckt musik från Matt Nathanson klingande ur högtalarna. Med sex stycken ljus som fick lysa upp den mörka lägenheten. Med ett vinglas i handen, som inte längre användes för att döva någon slags smärta utan bara för att jag kände för ett glas vin. Men framför allt med ett gigantiskt leende på läpparna dansade jag runt i lägenheten endast iklädd underkläder och mammas gamla skjorta från åttio-talet. Kanske såg någon granne mig genom fönstret men det rörde mig inte i ryggen just då. För jag kände någon underlig känsla jag inte helt kände igen.

Det slog mig just där och just då. Jag var lycklig. Så förbannat jävla lycklig. Jag hade uppnått något jag trodde var omöjligt för någon som mig. I min värld fanns det inte på kartan att ärligt kunna påstå att jag var lycklig en ensam söndagskväll. Men ikväll var jag så brutalt jävla lycklig utan någon som helst anledning. Jag skulle kunna skrika rakt ut. Precis som Ronja Rövardotter gör för att hälsa våren välkommen. Precis så vill jag göra för att välkomna lyckan. Jag är långt ifrån perfekt och jag vet att jag måste kämpa länge till för att bli den människan jag vill bli. Men det här var ett sånt ofantligt steg för mig. Ett steg jag inte tror är möjligt för någon annan att förstå.

Inte ens han som alltid får mig på fall lyckas dra ner mig i avgrunden idag. Jag hade visserligen kunnat dela den här söndagskvällen i sängen med honom men är det verkligen vad jag vill? För ett halvår sedan hade jag svarat ja utan att blinka. Idag vet jag att jag antagligen har en bit att vandra innan den dagen kommer då tvärsäkert säger nej och inte längre kommer vakna upp i hans säng då och då men jag är också vis nog att förstå att min första lyckliga söndag inte ska spenderas med någon som honom. Så hans sms får förbli obesvarat, i alla fall för ikväll.

Jag kanske inte har någon att dela mina söndagskvällar med, men just idag spelar det ingen roll. Just idag vill jag njuta av den här framgången och vara stolt över mig själv. Den svenska normen säger till oss att inte vara för stolta över oss själva men idag är jag oerhört stolt över den människa jag blivit, den människa som jag inte ens trodde fanns. Men hon fanns där inne i mörkret och kylan trots allt och jag kommer aldrig mer tvivla på hennes existens för nu när jag känt glädje vill jag bara ha mer. När jag dansade runt där med mitt leende sjöng Matt Nathanson ”Someday I’ll be alright” jag tror att någon dag är idag.