Natten fladdrar i en tunn bomullsgardin.
Förförelsen är alltid lika plötslig
när jag står vid det gamla fönstret.

Kallelsen är hel i mörkret.
Jag lämnar mig och skyndar
mot bilder som närmar sig.

Du är älskad och väntad,
magisk i din osannolika lockelse
i det utrymme som är jag.

Genklang och överblick
böljar i de färger
mina känslor släpar på.

Jag är ett seende, en inlevelse,
ett ständigt tolkande
av dig i det som pågår i mig.

Orden tillhör mig
och deras skiftande mening
tilltalar mig.

Natten är en beslöjad besatthet,
ett vattenhål, ett vansinne
utan vidare tillgängligt.