Ännu en natt har passerat.
Jag fick en blöt puss av min katt nu på morgonen då han väckte mig.
Åter en dag har jag framför mig, att leva, sörja.

Jag ger inte upp, tar mig förbi.
klättrar upp för Mount everest igen och igen.
Den förvarade lådan, inne i terapeutens rum.
Vi skulle öppna den när jag var redo.

Är jag verkligen redo, jag blev så överrumplad av våldtäkten att alla minnen kom upp igen.

Lådan med sin fyrkantiga form står och väntar på mig.
I den har jag stoppat alla glömda minnen, de som är för svåra att bära.

Ändå måste jag lyfta på locket, släppa ut den sura lukten av begravda människor, som skadat mig i livet,
det är bara minnen, de kan inte skada mig mera.
Jag är stark, har alltid varit. För jag har överlevt.

Jag har en livskraft i mig, som fortfarande är stor.
Mitt liv är lika vackert som ett fält av Vallmoblommor som vajar i vinden.

I alla fall vissa dagar då inte någon sadistisk man våldtar mig.
Polisen la ner utredningen, kunde inte styrka brott, men jag vet vad som hände, jag var där och upplevde varje sekund av smärta.

Mina fantastiska vänner, ni ger mig liv varje dag, jag lånar av era berättelser av hur er dag har varit. Små roliga episoder som får mina frusna läppar att le.

Era varma styrkekramar som tar bort en del av smutsen han lämnade på min hud. Ni finns kvar, när han kommer att blekna...