Jag berättade min sorg för de som jag trodde ville lyssna.
Men det slutade med kaos, bråk och skrik och jag gick därifrån.
Märkligt hur många reagerar med rädsla på mitt djup, då det är deras egna djup som skrämmer..

jag lägger aldrig locket på, för allt är en del av mig. Jag vill inte glömma och gå vidare. För det går aldrig att glömma saker som berört mig djupt. Andra kanske kan glömma, gömma djupt i sig själva och gå vidare oberörda.

Men jag kan inte, har aldrig kunnat, det är en förbannelse och en lycka samtidigt.
För jag äger mig själv, mina tankar och min kraft.
Jag reser mig upp efter allt. Ser alltid livet skifta från svart till regnbågsfärger.
När alla kärl av ilska sorg och hat är tömda, så fyller jag dem med liv och lever i nuet där jag fått frid efter stormande tider.