Haspen var av, tålamodet bortblåst,
de nervösa långa fingrarna tvekade
så var det ofta, men tiden hade passerat,
charmens dar var över. Hon var van att
tänka ut lösningar inför varje situation
men det hade börjat växa mossa över
dem. De förbannade cd skivorna hans
evinnerliga tröttsamma nedstigande till
den där trista ickelevande figuren. Tiden
när han iallafall velat knulla önskade hon
nästan tillbaka. Hade lust att sparka liv
i den där förbannade apparaten av blod.
Få den att haka i de spår som skulle
göra honom till människa. Man var nog
något hon fick glömma. Det skulle ta tid.
Det där med människor vi älskar. Vi kan
älska dem på gott på ont. Det
var en märklig historia. Dem de var och
blivit. Hans oroliga röst en dag i veckan,
i sin rapportering av terapin. Hon visste
att hon var det viktigaste han hade, att
det viktigare gör ont, inte går att knulla.
Visste också att han tagit tag i hennes
förmultnade hopp som ingen annan.
Om hon var ärlig symboliserade han
arvets dröm i ett enda bräde. Hans
persons egenheter var så väl utsnidade
lade sig tillrätta i just de
urgröpningar som utgjorde hennes.
De var omaka som två olika skor
jympadojjan med avklippta snören,
invid någon högklackad läderstövel.
Där låg de och andades nervöst invid
varandra. Läderstöveln ville promenera
jämsides den där dojjan under hans
förvandling från osäkerhet över till
självkänsla förankrad. Dojjan ville
bevisa för läderstöveln sina potentialer
så hett att dojjan fullständigt sprack
i lästen så förbannat trött ända in i
hälen på den livslånga tacksamheten
Inför överheten. Aldrig vara nog aldrig
tillräcklig.


Den senaste vinterns besök i deras
ritualiserade trötta rum där kaffet
sattes på, all mognad utveckling
serverades likt inrapporteringar åter.
Tror du sade han prövande - ja
alltså, snurrade runt, mötte blick
bekräftelsen på, mamma där, ibland
ja alltså jag fixar nog det aldrig ja
och har ju funderat av och till. Smockan
hängde kände hon. Borde slängt ut.
Munk? Ja men vad faan vågade hon
vid ett tillfälle, nu får du väl ändå ge
dig. Vi hade ju sex varje dag hör hon
sig själv säga. Du är inte död än är
värd närhet liv ja men Hörru det här
har gått för långt Hörru.

Det hade gått alldeles åt pepparn
och det var till mig. Det var ju jag
som sade de förbannade orden,
till mitt eget jag.

Jag som kränkt mig själv. Jag som
borde fattat men inte klarat.

Jag som behövde allt annat än hans
förbannade kastraktionskomplex.

Just då mitt i den uttänkta drömmen
lägger Karlfaan bara av.

Det var ett brott som i rättvisans
namn borde gett längre strafftid
men framförallt en behandling där
det positiva terapiutfallet gav dem
sexlivet tillbaka.

Likt två munkar svävade de iväg
mellan diskussionerna om koppar
från femtiotalet.


Hon var så led honom till slut att
hon mailade över alla retreatkyrkor
som växte upp likt svampar på
den svenska himlen.

I återkommande drömmar klädde hon
av och på honom munkens enkla
kåpa. Hon kikade emellanåt för att
se om han hade huggit av sig manslemmen
eller om den oförbrukad låg vilandes
i någon sliten Björn Borg kopia.


Det var korset som föll. En lång lång
tråkig historia som åtminstone inte
vågade upprepa sig.

det var en historia med ett slut trots
allt.