Vi var tämligen unga då

när våra själar möttes

första gången vi sågs

det föddes ett frö

som började gro

i djupet inom oss

ödet viskade ömt

att vi var ämnade

för varann

tills du försvann…

åren vandrade vidare

våra själar möttes återigen

hjärtat började hårdare slå

som den gången

för längesen

jag minns det ännu väl

det var en falnad glöd

som åter fick nytt liv

...började flamma

kommer du ihåg

när vi dansade

vår första dans

du viskade ord

som jag inte visste fanns

efter denna afton

förblev vi oskiljaktiga

så djupt förälskade

vår kärlek spirade

för varje år

blev bara starkare

av banden vi knöt samman

två hjärtan

blev till ett

vi förenades

av våra löften

att evigt älska varandra

lyckan fanns i

varje andetag

den ljuva vinterdagen

vi svävade högt

bland molnen

i vårt kärleksrus

tills lyckan försvann…

ödets vindar vände

nu våra drömmar

en annan mening har

glöden är dränkt av sorg

uti smärtans stora hav

min önskan är att

vi ska älska som

vi alltid gjort förut

kärleken finns ju kvar…

var vår saga för fin

för att vara sann

när våra hjärtan

förevigt i himlen brann

jag står i längtans hamn

och troget väntar

tills vår lycka finner famn

jag vet att vår kärlek

övervinner allt fastän

ödet viskar tyst, förlåt

meningen

var ej att

såra

så