Hon var poet och hon älskade att plocka blommor. Hela vintern drömde hon om tussilago, vitsippshav, liljekonvalj, gökärt, smörblommor, klöver, blåklocka. Hon drömde om att kunna pryda en vas med sådant, som skänker ord.
Därför var den blomsterlösa tiden svår för henne och några gånger per år var hon tvungen att resa bort för att tillfredsställa sitt blomplockarbehov.

- Annars står jag inte ut. Och när vantrivseln är alltför stor, då far jag till Månen, berättar hon.
- Där brukar jag plocka nedfallna stjärnor. Det blir fantastiska buketter av dom. Särskilt om man har turen att hitta en Nova.
- Jag stannar några dagar, strövar omkring, och när jag kommer hem igen, har jag fått nya ord att bruka. Jag hör dom i stjärnbuketten. Där sjunger dom för lyhörda.

Så, genom att göra sina månutflykter klarade sig vår poetissa genom den mörka årstiden.
- Men det finns en nackdel med de där stjärnplockarresorna, avslöjar hon.
- När man har återvänt hem, är man mångalen i en hel vecka. Men det får det vara värt.