Det var ett löfte som satt sig i kroppen.
Hon hade vaknat de där dagarna.
Händer vidrörde försiktigt,
närapå prövande. Det var varmt
att tänka på det som kunde växa fram.
Bland de bilder som skymtat fram innanför
ögonlocken saknades det gränsvakter. Det
var ännu svårt att acceptera att hon
tidigare inte tillåtit sig. Om hon varit man
hade det blivit ödesdigert. En slags kraft som
med testosteron i överflöd kunnat krossa.
Hon hade skrattande återgivit honom
denna könstanke i förra veckan. Han hade
vridit sin framåt av skratt, sagt sig förstå.
Över disken förvandlats till den där varelsen
som väckts till liv vid hot.
det påbörjade temat fortsatte med deras
tankar kring hennes förmodade längd.
strax över 1.80, var ingen
särskilt höjd att skrävla kring men hon
hade svarat honom var faran på allvar
bestod av. Han vågade inget annat
än medge att det förmodligen
låg något i den prövande tanken.


Det var dagar då en man måste lära
känna oss kvinnor tänkte hon. Hon
hade aldrig hållt tillbaka och kanske
hon skulle. Smutsen under naglarna,
toapapper till bindor. En hy som på
sikt enligt reklamen fått kvinnor att
tro att det låg något närapå kriminellt
i att inte rengöra den fri från makeup
innan sängdags. Som om blod var farligt
utan vingar, utan planering.

Hon såg hur han vek ihop sina kläder,
hängde den över stolen. Hur han allvarligt
hävdade att hennes känslighet var så
framträdande hos henne att han knappt
vågat ljuga för henne vid något
tillfälle. Som om det varit omöjligt.
Varnat honom, hade hon, tidigt. Att vara det
känsligaste du träffar på är ingen enkel
sak. Det kommer
komma stunder då du på allvar kommer
att förstå och stunder då du ångrar att
du velat. Ingen av dem hade klarat det.
Hon hade anat att hennes kropps
former, dess slags förräderi och den förvånande
ärligheten
i stunden fått dem att tro att hon på allvar
förkroppsligat kvinnligheten själv.


Föreläsningssalen stod tom ännu. Hon
stängde dörren och om en halvtimme skulle
den börja fyllas. I tio år hade utkastet legat
och grott, skymtat fram i ryckiga diskussioner,
i tröttsamma gräl, i meningar om kärlek om
allt de byggde sina liv av.

Det var en karvad sorgsen, likväl en ur vissa
ljussken lyckosam
historia. Som sociologin hos människan,
den som gärna glöms i våra försök, i
tron att vi är unika.

Hennes ben hade slutat darra. Regnets
smatter mot de höga fönstrena försatte
henne åter i ett välbekant lugn. Av någon
särskild anledning hade hon beslutat sig
för att ringa in dagen genom att köpa sig
en Cd skiva av Sibelius Finlandia. Tonerna
skulle aldrig bringa tiden tillbaka men det var
som om de hindrade den från att växa
fast.