Jag ville föra de mjukaste av
händer smeka liv i de allra
mest hänförande

när viljan sett sig övermannas av
livets gräns for en drömlik sömn
genom flickan den som stoppar
flödet sviktar blöder

hon har slutat tvätta sina kläder
i vardagsrummet ligger barnets
leksaker utspridda likt det slagfält
hennes inre springer maktlös i

vid vissa tider för hon sina händers
blodlösa klumpar över tomma ark
drar till sig sitt barn i utfall av
sorg, hållet lite för länge, lite för
hårt,

Såsom hon håller fast i den man
han som lever likt skuggor över
deras allt mer avlägset gemensamma
väggar

Han och barnet. Hon och sin inre
stackars sårade unge.


Ikväll ska det bli kalops och hon
vet inte om hon ska måla ögonens
fransar

För vem undrar hon vem vill se
ett utspänt lik om än i målade
kulisser


I lydiga inövade rörelser sätts så
klänningen över kropp, hår borstas

en röd klick över de avbitna läpparna.