Hon visste inte hur hon skulle hitta
formerna. Det hade ju varit självklart.
Då. Så varför inte nu? Det var nog inte
lika viktigt ja hur sa man nu egentligen,
Du var inte tillräckligt motiverad.
Frågade sig förstås varför det var just så,
olika skepnader rytmer olika sätt. Kanske
var det lite som bristen på tålamodet.
Om detaljerna ändå inte kan fångas så kunde
de lika gärna lämnas omålade. Varför härma,
låtsas. Fanns ju få svar och visst var osanning
ett så vardagligt fenomen att själva intresset
för ens egen sanning lika gärna kunde bestå
i att visa att man kan sätta ihop de fungerande
orden till någon slags spacklad fasad av det.

Detta det. Igår hade de fastnat i köket och
efteråt hade hon undrat över varför hon var
så skicklig på att få en annan människa att
tro att hon trodde på henne. Hon fastnade
alltid i samma olösta frågeställningar. Hur
mycket av allians är empati och hur mycket
handlar om att vilja ge illusionen om att deras
sätt att betrakta världen är förståelig. Hade
hon särdeles svårt med det faktum att det
fick bli svårt, att det var två, ibland i grunden
skilda individer. Önskade inte
för ett ögonblick instämma i den yngre ivrigare
kvinnan. Hon visste mycket väl att hon
saknade den erfarenhet som åren förmodligen
inte ens kunde ge henne. Men skulle skänka henne
mer av. Hon hade inte kunnat låta bli att
faktiskt ifrågasätta det hon upphöjde som
hennes större tydlighet. Du har ingen Att vara
tydlig mot om du inte har någon människa
kvar att pröva den inför. Steget innan behövs
teatern eller kalla den illusionen. Själv föredrog
hon han Wachtels syn på den stora gåtan. Nog
faan måste vi känna att denna människa
kan komma att älska mig kan känna värme.
För just mig. Hon fick nöja sig med det tills
vidare.


Det räckte. Ta över de misslyckade försöken
och tänka på de slags överjagslåsningar hon
själv inte klarat av.


Ödmjukheten tänjde ut sig över alla
de rum själen vistades i på allvar. Hon
var en perfektionist och en slarver,
en i grunden mycket rädd människa
privat. Det var dags och det hade varit
betydligt enklare idag. Det var inte så
skrämmande. Kanske just den förmågan
som utgjorde privatlivets största dilemma.


Detta att se sig själv utifrån kan vara
en gåva och samtidigt ett blodigt misslyckat
krig på en och samma gång.


Hon såg sig själv fastklämd vid ett
moln. Ingen del av foten kunde tänka
sig eller minnas närkontakten med
jorden, mullen.

Det var befriande att tillåta sig sin
sjukdom mitt i det som skulle bidra
till att bota den. Ambivalensen utsträckt
och likt en lång brygga ut över ett öppet
hav. Den gick att gå på utan att trilla i
och kanske just därför.