I Simpson nyste Gud ur sig
de vita molnen. I stugan vid
skogsvägens slut hade en fjorton
årig flicka speglat sig i en pigtittare
i timmar. Vänt och vridit sig och
undrat i vilka vinklar hon liknade
den där franska dockmodellen. Vinkeln
tycktes nära. I blonderat hår med hårband
planerades en framtid kring ett ansikte
i en spegel. Alla våra gömslen.


Nu var det dags att stiga upp. Hämta
kaffet i termosen hon glömt i bilen.
23 år senare, var hon en signatur
minnen och en ännu större fråga.


Fåglars kvitter i våra invanda läten
från bilväg. Hur orkar vi vänja oss


ett tag hade hon inte kunnat tänka
sig in i ett rum utan braskamin.


Efter ett tag hade hon inte kunnat
tänka sig in i ett liv utan det avvänjda



Idag har hon tänkt att sitta i timmar


i måsars läten över strand i tanken
på det som inte längre brann,


där mitt i i röran av det tillknycklade.
Där finns alltid nycklar rostiga utspridda
slängda. Hon trodde på allvar på ro
på frid på att mellanrummet mellan
tankar gör oss ytterligare fri. Men trots
det, hade kroppen värjt sig för sig själv
trots det tvingat livet till att leva för sig
själv. Trots det flytt, skjutit upp inte lyckats
planera. Som om hon önskade det ruttna.
Som om hon anade att en svart
grop gräver vi enbart en gång och dog
vi inte då får vi kräla oss upp på egen
hand. Hon visste inte mycket och
ibland inte något alls. Ibland
anades något fel. Likt ett svart hål som
alltid skulle uppenbara sig just när himlen
öppnade sig. Just när handen för skynket
undan.


det var offrets rygg och dess rygg finns
trots att den syns döps och upptäcks.

Hon hade tänkt skriva några rader om
dess läte bostadsort och vanor och det
ni ser blev resultatet


så det tar hon sen alltid sen