de två vännerna, de två männen, hade suttit samman en längre tid nu. det började lida mot kvällen.
de hade musicerat, druckit vin, samtalat om djupa ting, de hade helt enkelt pokulerat.

men nu var det som någonting saknades.

- vad tror du att det är som fattas oss, frågade den ene av männen. det kan ju knappast vara vin.
han såg lite förvirrad ut. och det blev tyst en stund.

- tror du det kan röra sig om mat? har vi egentligen ätit något?

- mat har inte felats oss. du minns väl sardinerna och det hårda brödet. han skrockade något.
- sardiner i olja var det. och så var det lite kaviar. men lika fullt är det något som inte finns här men som vi just saknar.

det uppstod åter en tystnad och männen såg något frågande på varandra.

- tror du vi kan komma på vad det är om vi tar ett glas till och spelar något, sa den ene. sånt hjälper ibland.

Efter någon tvekan svarade den andre

- vi kan ju pröva och han hällde upp något vin, som fanns kvar i en flaska.
- gott vin det här, förresten. "prodotto d'Ialia" läste han på flaskan.
- vad skall vi spela? vilken låt?

Den andre, alltså den ene, satte sig sig vid pianot. Den andre tömde sitt glas och lyfte klarinetten.

- Min älskling, du är som en ros. Den tar vi!

Och strax klingade de taubska tonerna ut i huset och ut genom den öppna dörren, ut mot aftonen. De båda männen försjönk i sitt spelande. Det syntes att de njöt. Det kom tårar i deras ansikten.

Efter några minuter klingade det sista ackordet. Männen såg belåtna på varandra. Den ene sken riktigt upp:

- Nu har jag det! sa han. Jag vet vad som fattas. Det är inte vin eller mat. Inte sång och musik. Nej! Kvinnan! för fan. Att vi inte tänkte på det.

- Kvinnan och kärleken fattas. Hur mycket vi än spelar blir det inte bra förrän hon kommer in genom dörren.