Vädret är fint, solen skiner
Fåglarna kvittrar, bäcken forsar
Den långa ledigheten har börjat
Barnen stojar och skrattar

Men ett barn skrattar inte
Hon sitter under en ek, undangömd
Flickan har en superkraft
Hon är osynlig

Runt henne lever barnen, djuren, ja hela naturen
Men ingen lägger märke till henne
De går förbi henne, ser inte henne
Ja ibland snubblar de nästan över henne

Flickan vet inte vad hon ska göra
Hon är trött på att försöka
Alla hennes försök har misslyckats
Och det är hon rädd att hennes framtida också ska göra

Flickan har inget självförtroende kvar
Och hon tänker
”Varför ska jag tro på mig själv
När ingen annan gör det?”

Ingen bryr sig, inte ens de som har ansvaret,
De vuxna
De säger att det är hennes fel
För att flickan aldrig tar plats

Så flickan sitter kvar under sitt träd
Hon känner något vått rinna ner för kinden
Hon tittar upp på himmelen och förväntar sig regn
Sen förstår hon att hon gråter

Vid det ögonblicket kommer det fram en pojke en pojke
Sätter sig bredvid flickan
Tar hennes hand och frågar försiktigt
”Är du okej?”