Du och jag, ’toi et moi’, lycka, kärlek!
Jag tycker att äktenskapet
är det största beviset av en vänskap.

När jag tänker min försvunna vänskap
i mitt stilla sinne kan jag inte vara
vid gott mod innan
jag känner balans med min egen själ.

När en mussla råkar i fara,
den drar sig inom sitt skal,
när en blomma råkar i en åskskurs fara
stängs det kronblad,
förskräckt slinker ödlan i gömman,
fågeln flyger upp!
När jag fick höra att min kära var sjuk,
ville jag sluta lyssna på och blunda för budskap.
Mitt liv stannade.
Sjukdomen krossar inte vänskap, tvärtom,
den ökar hellre lust att hjälpa.

I min ålder finns färre och färre vänner,
till följd av naturlig avgång.
Jag undrar hur såkallad god vänskap
bryts då och då på grund av ringa skäl.
Då behövs ofta knappast någon anledning!
Inte ens ett gräl. Några opassande ord
vid en olämplig tidpunkt räcker!
Då kan man fråga varför den där vänskapen
någonsin har börjat.

Kineser sägs påstå att om du har en vän,
du kan vara nöjd, om du tror att du har
ett par vänner kan man fråga att har du
gjort en felbedömning. Den som skryter med
ett knippe goda vänner ljuger!

I mitt eget liv kom en vän
för ett halvsekel sedan, en livslång vän.
Hon mötte en ödesdiger, sakta fatal sjukdom.
Vänskapen slutade inte, kärleken finns kvar.
Däremot står vänskapens konkreti på prov,
då en blir socialt hjälplös och isolerad.
I dag sker det allt oftare och för de flesta.
Det långa (härliga?) livets nackdel!

Läget tillspetsas när två varandra kära
lever många årtionden för varandra
kanske helt avskilda från omvärlden.
I ett sådant läge lyckas det inte automatiskt
att skaffa och binda ny vänskap, trots att
vännen då kan vara mycket dyrbar.

Många lever utan vän. Jag kallar förhållandet
ensamhet. Möta en vän kan hjälpa
men är ingen självklarhet.
Min rådiga svärfar brukade uppmana att hjälpa
i backen inte nedanför backen! Han hade rätt.
I ensamheten känns enkla saker nyttiga.
Vi glömmer ofta dem eller vi kommer inte
tänka på dem i vår nöd.
En av mina rara vänner nämnde trollformler:
hand, öron och ögon.

Hon ställde frågan:
”Räcker jag till?”
Behöver du en hand? Jag räcker ut den.
Behöver du ett öra? Jag lånar ut det.
Behöver du ett öga? Jag ser dej.

© Heikki Hellman 2013-05-24