Varför
en Harry Nilsson
i detta illustra
sammanhang
Man blir förvånad
Man kan stå i en halvtimme
och bläddra sig genom
diverse olika
dansband
ni vet vilka jag menar
Lasse Stefanz Matz Bladhs
Ingmar Nordströms olika saxpartyn
Streaplers Flamingokvintetten Sten & Stanley
Vikingarna Wizex Curt Haagers
Sven Ingvars (kanske inte att förakta)
Thorleifs
den ena mer strömlinjeformad
och förutsägbar
än den andra
Man
kommer till sist
till en fas
då man är beredd
att kräkas
fast som tur är
finns det inslag
av andra artister
mellan varven
och hela tiden närs man av drömmen att hitta
det ”stora” fyndet
och om vägen dit
kantas av
artister som
Eva Dahlgren Orup Mauro Scocco
Jacob Hellman
och Ebba Grön
så kan man ju stå ut med
att stå och bläddra en stund
också om det känns otäckt
när man plötsligt ser på klockan
och upptäcker att en timme passerat
av ens liv
utan att man gjort tillstymmelsen
till fynd
Nåväl, det är i detta sammanhang
Harry Nilsson
plötsligt
dyker upp
och jag blir förvånad
det är det sista jag förväntar mig
ska stå i dessa illa underhållna
gamla drickabackar
jämnåriga måhända
med vissa av skivorna
själva
Om det varit
ABBA Beatles Stones Pink Floyd
men en Harry Nilsson
plötsligt börjar jag känna
att jag står och håller i
just det där fyndet
jag drömmer om
två spänn är ju ingenting
för ett vax från sjuttiotalet
producerat av en av rockhistoriens
mer anonyma
profiler
som enligt ryktet
umgicks med
John Lennon
under vildsinta
fester
Jag noterar Joe Cockers namn
på konvolutets baksida
och Ringo Starrs
Klaus Voorman
och Jim Keltner
ger mig rysningar
av välbehag
Men frågan kvarstår, varför
en Harry Nilsson
i detta illustra
sammanhang
det är faktiskt
en gåta
som jag
inte har
något svar på
och knappast
kommer att få
det är en gåta
för stor att få svar på
helt enkelt
Till sist
vad mig anbelangar
Harry Nilssons
”Sandman”
från nittonhundrasjuttiosex
hör avgjort
till hans bättre
stunder
känner man
redan efter en
genomlyssning
detta är
allt annat än
strömlinjeformad
och förutsägbar
amerikansk
rockmusik
detta
är musik
från någonstans
långt nere vid rötterna
jazz och blues i någon slags
njutbar legering
som bara Harry Nilsson
klarar av att leka fram