Tystnaden som tisslar bland tistlarna tycker inte om oss,
vi famlar omkring utan koll; krampartat kraxar kråkorna,
när du dansar osynligt under nattens nervösa nykterhet
spinner månen mycket mer än vad ögat vill medvetet se.

Trumhinnorna trallar och tycker sig stegen hitåt höra,
men aldrig väntar stunden sin sång sippra ut i sömnen,
vi väntar i ovisshet vridandes vid asfaltens svarta hav,
är vi värdiga en kärlek som klingar i tystnad som kristall?

Aldrig arbetar modet sig ända in i hjärtats bultande kött,
vi sitter där som i olika världar vetande om varandras eld,
men sagan förtäljer inget slut; den traskar vidare i blindo,
och i kaffekoppens avgrundsdjup finns bara slasken kvar.