När de till slut sparkade in dörren till lägenheten var han naturligtvis borta sedan länge. Men fönstret stod öppet; en inte alls oangenäm bris ringlade över fönsterkarmen och bort mot skrivbordet mitt i rummet. Skrivmaskinen liknade mest ett övermoget körsbär i sin klarröda lack, och bredvid den hade någon (han?) föst ihop pappersarken till en prydlig hög. Vakthavande befäl lyfte det översta arket och läste.

Det enda som drev honom var målet att återigen få vakna upp bredvid den som stulit alla hans ord; det enda han levde för var att få skänka henne nya. Hon var Skälet, Viljan och Vägen. Det var allt.

Så långt kommen slet vinden pappret ur hans hand. När han böjde sig för att ta ett nytt från högen såg han att resten var blanka.