Jag blir aldrig vad jag varit
min livsglädje har för alltid farit
jag får leva på gamla minnesförmågor
dagar då livslusten brann, eller snarare stod i lågor

jag får aldrig mera leva som en normal
jag kan inte arbeta, och inkomsten är skral
den glädje som fanns är försvunnen
och lyckan är för all tid framöver förrunnen

jag mår inte bra, varken i kropp eller själ
jag tänker ofta på den tid då jag mådde riktigt väl
då jag kunde arbeta och göra rätt för mig, då sällan bekymmer kändes
innan hela min tillvaro vändes

jag minns kärleken, glädjen, skratten, livslusten
den tid då det inte fanns något slut på musten
och då menar jag den livskraft jag hade som var obegränsad
nu är den helt länsad

jag får aldrig tillbaka det fina som var
jag har inte det allra minsta kvar
av den kraft, som då var total
men nu kan jag inte för en stund känna mig normal

jag hittar aldrig mera glädjen, kärleken, jag känner bara oron som suger energin ur min kropp
jag har för länge sedan har jag tappat allt mitt hopp
och hur än det är så kan jag inte resa tillbaks i tiden
den som för länge sedan är förliden

och prognosen för framtiden är negativ
där saknas styrka och liv
så jag fortsätter att vandra runt i min onda cirkel varje dag tills livet är slut
då kanske jag äntligen kan få ro och andas ut


© Ted Örnberg 2013-06-10