Önskar att jag satt på en balkong i Paris, med en flaska vin och tid att skriva hela natten. Fastna i ett delirium av vackra ord och skriva tills känslorna klöser sig fram i bröstet. Inte sitta här med jobbet som ett måste imorgon, där känslorna ordnas in i lådor, med en bild för varje känsla. (Då hittar jag de så lätt sen, när jag har tid att gå igenom alla lådorna.) På min balkong i Paris skulle jag känna mig som en artistisk revolutionär, den som älskar och lever utan tankar på morgondagen. Där friheten att älska och skapa står över allt annat. Där kan jag hitta min historia.

När solen går upp vill jag klä mig i en vacker klänning och höga skor och promenera sakta genom staden, till ett café med uteservering. Med en kopp kaffe och en croissant kan jag skriva vidare under dagen, utan delirium. När staden, människorna och kärleken lever och andas i verklighetens drömmar. Där livet passerar och jag får vara med som betraktare. Känslorna blandas och lever i kroppens kaos och andas i mina ord.