Charlotte har knutit skorna ända
upp och ögat snurrat varv. Ur blick kan
månen skära ut bitar av kargt
material om frystes dessförinnan,
en nedfrysning som inte sker nej

Charlotte är varm av blod i minnens
sorg ur verklighet. Det är i världen
flickan bott nu trampat fötterna
längs moln. Allt för länge viskar jord
fräser mullen ångerfullt

ansiktet skär tag vrider om

hon älskat har i bilder rullar världen
fram och sorgen ekar dystert klart


Charlotte är chanslös alltid barn