Hans hand klibbig som om
kände värmen genom
kroppen. Min egna.

Vi vant oss nu

sorgen mitt
i lägger ut sina landområden

ritar om kartan.

dragit av rustningen
släpats till spetsen av
oundviklighetens yttersta spets.

Här finns tomhet kvar. Varför vi
älskar och meningen med den
sprider sig som frågetecken
genom all luft

via indragen

trots detta människan den ytterst
tvivlande isärplockad

Där tårar ännu finns

Likt offer sparade rinner de i tusental

till dig till dig utan ord du människa
med fingrar
första gången tröstar

utan tecken på om
kan förstå blir livets gåta
näten över något stillnat

Bekanta sångers himlar
spränger. Hindrande skuggor
aldrig anade har skådats.

Det obekanta

där

inga ord existerar
nöden nyttjar

gör vi galenskap till dårskap.



Ditt andetag när sömnen tar dig


att älska trots du
aldrig trott dig klara

Där är lönlöst spjärna. Väggarna
ger inte vika, blåsten, stormen
falnar. Det blir tyst

ler orden formar oss?

Vi ramlar.

Än älskar det uttalade. Andetagen
tårarna som dundrar. Lustens
spets som slutat kräva vanan.

du skönhetsidioti vi äntligen fick
döpa

enhetlighetens dubbelhet har
skänkts. Till Kvinnan
backandes från trampolinen,

just just innan viktigaste hoppen
skett

Vad har livet kostat?