Alla i huset sover

förutom du och jag.

Klockan slutar ticka

och jag fylls med obehag.

Du sågar mig i bitar

med en blick som vet allt.

Du matar mig med sanningen

och allt blir kallt.

I nattens låga puls

är du liv och död.

I handen håller du mitt liv

och kallar det förstört.

Men det är inte med hat

utan med kärlek som jag krossas.

För ruiner är sanning

och solsken är på låtsas.