Stockholm beskriven allt för många
gånger, allt för ofta för
dess skönhet. Inte talar vi om staden
som om den ägdes av de andra.

När vatten möter vatten skönhet
skönhet drar vi oss för smutsen.
Drar vi ut vokaler då vi blundar
tänker att just jag


idag är vattnets glittrande fasader
en del av konsten som ett vykort
som teatern. I staden. Landet Sverige
inte utspridd. Det delade har spritt
sig stadens klump har tappat fäste.

Ögat under byggställningen på Söder
som en örn i nutid blåställsgubbar
tagna från en dåtid. Ditplacerad
rekvisita. Influgna från förort.

Sorgens stad där ingen längre möts.

Örnar finns men är för få. Det skaver.
I fönstren de från golv till tak
hoppen krökta likt reklamutklipp från
högern. Gardinerna nedrivna som
meningen med LAS. Den nya fattigdomen
speglar sig i glasen de från golv till taken.

De från golv till tak. Det är någonting
med dem som vägrat släppa.

Kanske för all verklighet som skyddas
det som anas.

Det spirande ungdomliga hoppet i
en märkesbyxa i ett skägg. Trådar
utan verklig makt som finner nöje
i att sitta rätt likt apor.


Där speglar morgonglittret ut sig
någon kilometer längre bort bor
de som andas som intagit som
stjäl de värden vänstern ännu inte
fattat att den tappat.


Dess bitar hänger löst har fastnat
i en bild i bilder av fasader.