Minns du den dan
på krogen
jag satt och sörjde
min döda vän?

Det var folk överallt

"Trångt som fan",
sa du, "får jag sitta här?"

"Javisst" sa jag -
sen såg jag dina ögon
genom mina tårar -
och blev så oförnuftigt kär

Dina pupiller vidgades
och du såg ner,
sen sa vi just inget mer,
men drinkarna blev fler

Sen när vi skulle gå
la jag min hand på din,
"du", sa jag, "du måste förstå,
jag kan inte bara
låta dig gå..."

Du andades häftigt:
"Hur så ...
vad menar du då?"

Mina ögon tårades,
"du måste förstå."
Du sa:"Kanske, låt oss gå!"

- och sen dess
är det vi två.