hade böjt sig
håret tunt läppar tuggade
likt rester



svalorna var punktliga hans
avfärd sanningen


tio år att resa. Ögat följde rummet,
det i tider omöblerade,

Soffan tavlorna disen utanför
dess fönster, de från golv till
tak, tallarna de tidvis
gungande,


kindbenet, de långa slanka
benen, den djupa rösten

lugnet.