I början var min tro barnslig
på gränsen till naiv.
Litade fullt och fast
även om jag inte förstod allt.
Då kunde man helt enkelt säga
att jag jobbade som fanatiker.

När jag växte upp ville man inte
verka plump.
Sa att man blivit visare,
nästan så att Gud kom bort.

Började att resonera,
hitta logiken i Gud.
Gud är herre över logiken.
Vad han vill
det gör han.

Gud är herre
över naturens lagar,
därför kan mirakel ske.
Jag trodde helt på det.
Men det var lätt att
glida undan sen
vartefter tiden gick.

Fanatiker blev man kallad
i början tog man det som ära,
senare man det epitetet
inte ville bära.
Och en fundamentalist
...det är jag de, halleluja,
de é jag, javisst!

Men när åren gick
svårt det var att förklara,
så var det bara.
När världens tankar
fick slå rot.

Nu jag satt ner min fot.
Stopp och belägg!
Barnasinnets tro
jag vill ha tillbaka.

Gör mitt hjärta mjukt,
ljuvligt ödmjukt.
Vill att min själ
bara i dig, Jesus
skall ha sin ro!

Vill åter jobba med dig,
en fanatiker för dig
för att du först
tog dig an
och älskade mig!