Kvar står jag
med en känsla av tomhet
som enda försvar

Kvar är känslan
av att inte
känna
något
alls

(och där någonstans dör jag)

Kvar är rädslan
att bli lämnad ensam
och försvinna i någon annans ögon
(utan att ens ha tittat någon i ögonen)

Kvar är sorgen
du vet,
den du alltid får dras med
(sorgen över att vara det havet spolade upp som spillrorna av ett vrak)

Kvar är känslan av att något äter på din själ och förtär dina begär efter en förändring, vilken (jävla) förändring som helst.

Kvar är ekot i bröstet där hjärtat borde ha suttit och du stannar upp, du tänker att om du hade haft några tankar kvar hade du kunnat överleva idag.