I minnet
finns smala fingrar.
Rynkade av år
och darrande av sjukdom.

Där finns ögon,
isande som vinterns vindar
över den frusna Gevsjön —
men så goda, så ödmjuka,
när de sökt mina.

I minnet
finns en hållning.
Oförlåtande ädel,
grym och resolut —
men så ett jämmer av smärta
så snart vi vore två.

Där finns en röst,
en gruvlig ton
som åt genom lemmar
men skars i strupen
när mina armar fångade manken.

Men som Döden minde oss så ofta
att ögon, händer, kropp och stämma

snart är stoft,

fick Barnet Jag
samla tårar,
smeka händer
och vagga oss till sömns.

Du var min mamma.
Min första kärlek.

Efter Dig fanns
evinnerlig tom rymd

och jag skrider framåt
enbart
i en hopplös dröm
om brunkullorna på källarkullen,

det liv vi alltid sade
att vi skulle ha
i stugan vid tjärnen

och de två ögonparen
mellan vilka all världens apodiktiska fägring
tycktes rymmas.