Genom eoner föll jag aningslöst,
av en lycklig slump eller öde fogad.
Ur obrutna livslänkar till tiden förlöst,
från universums urkaos förskonad.

Stigen ur eldbörd, aska och krigsskörd,
förbi otaliga brutna kedjor i spåren.
Välsignad att vandra vägen orörd,
men utan tilltro tillblev så dåren.

Missmodigt följde han stegen tillbaka,
synande kätting för honom utgjuten.
I bindningar som svunna smeder skapat,
skådades så de möjliga sluten;

En havande moder nedlagd till dödsvaka,
endast envisa andetag från en kedja bruten.
En kärlek i linda aldrig avsedd att vakna,
född från en eggande blick förlupen.

En förtvivlad fader sänd mot slutlig strid,
fördömd att i likkista få återvända.
Ett ungdomligt tvivel uti förfäders tid,
en tröstlös tanke från att livslopp ända.

Men synerna saknade större mening,
ingen tacksamhet de medförde.
Oförvillad om själslig rening,
förbannade han sitt stundande öde;

Att livslångt resa genom gryende dimma,
omöjlig att med omvärldsljus lätta.
Och under åren nära en känsla som stinga,
av att aldrig vara menad för detta.