Jag vandrade över marken
som var bränd utav elden.
Överallt jag såg
fanns bara nedbrunna träd
och öde mark...

Jag blundade i mitt inre
för att gömma bilderna
men även oseende
kände jag doften
av brunnen jord.

Jag föll på knä
och grät över förödelsen
och grävde i jorden
för att finna svar
och finna hjälp.

Jag kände att domedagen
slagit till över mitt liv
över tider som svunnit
över raserade drömmar
över fel fattade beslut.

Men...
Vem kunde ana?
Vem kunde veta?
Att jag skulle mista allt
och ändå bestå?
Kanske var det största sorgen
trots allt...

När allt är över
jag vänder blicken
mot fjärran.

Jag ser ett ljus
långt borta vid horisonten
en längtan föds
och en lång vandring
tar sin början.


© Klio 2013