dagen slumpade sig

helt annorlunda

än vad som var menat

i den släckta rabatten

spelade gyllene trumpeter

förruttnelsens sonater

små män sprang

bland löven

i stuprännorna

mörkret föll slutligen

som mycket små paket

av krökt rymd

lyssna noga nu

jag säger det bara en gång

det finns inget mer

i en indisk handvändning

vände kvällen blad

på ett obegripligt språk

sefardisk eller romsk

det finns längtan

i utanförskap

druidernas örter

meskalindianernas syner

allt är somatiskt

en bunden fela

i en takt ur led

kvällen urartade

vi ses kanske

i en förort till damaskus

just innan svälten

eller så möts vi

över massgravarna i ukraina

utan något att säga

alla dessa röster

dessa påståenden

jag inte håller med om

rinner konstant

nerför mitt glas

i taktil omöjlighet

jag är inte du

inte den värld du fastslagit

med färgat ljus

och återhållen ånger

inte de egenkära utfästelser

dagen lämnat bakom dig

kvällen smög som katt

i rum väntan dröjt

innan barnets talan

musiken var så rätt

ljus föll som stilla vatten

över hav i kök

en hågkomst böjer bilder

bland maskingevärsbeväpnade

och en vidunderlighet

alltid denna aska

detta mänskliga spirande

eller inte

kastanjens minor

förfaller okreverade

i bruna leenden

de tysta är de tänkta

de som fallit undan

för städer och kontext

barnen överlever oss

annars är det inte rätt

det vi lärt oss