Jag känner ingen oro idag, för jag har det jag har som gör att jag alltid kan få lite mera. Helt sysslolös blir jag aldrig. Här pågår en ständig hjärnverksamhet.

Idag känner jag mig ursinnig, förbannat aggressiv över hur jag måste kämpa. Många andra håller också på som jag med sökandet efter en livsuppgift, men de flesta söker bara något för ett tag för att ha något, men det lönar sig inte mycket.

Misstänker att det är så att arbetsgivare vet exakt vad de kan kräva och om någon har erfarenhet och allt som borde vara normalt att kunna, hittar de ändå alltid något för att svära sig fria från att bli anklagade för att på felaktiga grunder inte anställa. Det står att man kan överklaga men hur många gör det kan man undra. Om det görs kommer de bara säga att personen är för överkvalificerad.

Det är dåligt att det är så oklart vad arbetsgivare anser vara anställningsbar, för det tycks inte främst vara så att de är intresserade av betygen i sig, men examen är i vissa fall oerhört viktig. De struntar i examensarbeten och vad de handlat om och det verkar snarare så att de ser på personens egenskaper och om den kan samarbeta med andra, ta beslut, få saker gjorda snabbt och effektivt. Sedan när mäts sådant i akademiska betyg när man kanske inte ens behöver kunna stava bra och behärska språket då det finns stavningsprogram.

På Arbetsförmedlingen har det blivit allt tydligare vad anställningsbar är, speciellt när man där fått ansvar för personer som kommer från sjukskrivning. Sedan alliansen tog över är det nog inte många som får bli arbetssökande även om man på Försäkringskassan har så stränga regler för sjukskrivning att man nästan ska vara död för att bli det.

Idag verkar nästan långtidsarbetslöshet och långtidssjukskrivning vara samma sak, det vill säga de får en diagnos, antas ha någon form av funktionsnedsättning. Förr kanske de kunde få något som liknar ett jobb på Samhall med tanken att de senare skulle börja arbeta på ordinarie arbetsmarknaden, men idag vill de inte ha vem som helst där heller och få kommer någonsin att få lämna Samhall om de inte missköter sig vill säga.

Hur ska det bli möjligt att med glädje söka och få ett jobb idag, det tycks nästan vara omöjligt och dessutom svårt även för den som är välutbildad och har en akademisk examen. Det är nog fler och fler akademiker som undrar varför de utbildade sig så länge och tog på sig stora lån, när de sedan får vänta på jobb i år eller tvingas ta vilket jobb som helst som är osäkert eller underbetalt, inte ens ett fulltidsjobb vilket kräver ett extraknäck för att överleva, men hur lätt är det idag att få ett sådant.

Vem älskar sitt jobb, längtar dit, saknar sina arbetskamrater under ledigheter? Hur många känner sig helt slut efter en arbetsdag och knappt orkar laga mat till sig själv, bara lägger sig och sover, för att sedan stiga upp och jobba igen. Få vågar tala om det här, de vågar inte ens vara hemma när de är sjuka, inte bara för ekonomin utan också rädslan inför arbetsgivare som kickar den som är borta för mycket. Den som de inte lyckas kicka mobbar de effektivt, kanske har den som utsatts tur att bli omplacerad, men det var ju inte avsikten.