En stunds vila och eftertanke, undran. Nu har jag rest igen i vårt land i fantasin på Platsbanken. Med tiden blir jag ganska kunnig i geografi och lär mig känna till namnet på en massa små orter och var de befinner sig på kartan.

Att leta jobb gör mig extra uppmärksam på mig själv som person och vilka egenskaper jag har, men inte minst vad det är jag lärt mig av alla kurser och arbetsplatser där jag varit. Blir allt skickligare att utnyttja varenda sak som kan betyda att de fastnar för mig fast jag inte är någon ungdom längre.

Så hurdan är jag egentligen när man ser till mitt beteende, kan jag dessutom ha nytta av den beteendevetenskap jag studerat, det tror jag. Kanske måste jag också berätta mer om varför jag söker just den tjänsten fast jag egentligen söker avsevärt fler. Jag bör nog använda kursen i entreprenörskap för att sälja mig, men det känns en aning konstigt att skriva om sig själv som en vara.

Vad är det jag kan som är så bra att jag kan framstå som unik i jämförelse med andra, kan jag trycka på något speciellt som kan locka dem att höra av sig. Visst är det viktigt att jag frågar mig det, men lovar mig själv att jobba mer med mina brev, göra ett ändå snyggare CV. Har helt plötsligt fått tid över och tänker utnyttja den.

Sitter här och reflekterar över vilken typ av jobb som är mitt drömjobb, vilket jag helst vill ha av alla jobben jag söker, men jag inser att i min situation är det för mycket lyx att unna sig sådana tankar. Vem som helst jag talar med anser nog att jag försöker att få det omöjliga, att jag inte har chans till de mest intressanta jobben, för jag ska börja från botten, efter några års slit som praktikant göra mig förtjänt av ett vad de menar vara enkelt skrivbordsjobb som om jag inte redan har haft nog av sådant och borde vara chef vid det här laget. Det är förnedrande.

Arbetslivet är på många sätt alldeles för oflexibelt, med en arbetsmarknadspolitik som präglas av tröghet och orörlighet, fast de ändrar både det ena och det andra när det gäller vilka de ska prioritera. Därför riskerar alltid någon grupp att bli diskriminerad och en del har alltid oturen att tillhöra fel grupp, för handläggare tolkar säkert som de själva vill, man vet inte hur de får till det men de kategoriserar människor som en gumma spår i kaffesump, bara det gynnar dem som vill komma undan ansvar.

Jag har en känsla av att det ogillas om människor är alltför kreativa och självgående, de blir så svåra att leda och bestämma över då för de styrande. Helst vill de ha sådana som är skadade av systemet, tillräckligt knäckta för att ha givit upp, slutat att hoppas på någonting alls. Då kan handläggarna fortsätta att köra med sin vals och lura in folk i saker de inte orkar säga nej till, inte törs protestera emot, för de vet de lever under övervakning och straff.

Undrar varför vissa tror att tvång är den bästa åtgärden för alla arbetslösa, att det ska vara verkningsfullt fast det strider mot vad pedagogiken säger. Hur ska människor dessutom kunna ta sig upp när regeringen rivit hela Maslows behovstrappa för människor som kommer från långtidssjukskrivning, utförsäkring och arbetslöshet sedan flera år eller är unga och inte ens har egen bostad eller kan ta ett lån för de är redan överskuldsatta.