Det var nyårsafton och vi kysste varandra.
Alla dansade runtomkring oss, och fyrverkerierna!
Du tog tag i min rock och sjöng vackert
med champagne i andedräkten och skrattade och föll
ner på sängen. Du dog nästan av skratt, när du
pekade runt på folk och bad mig att
rangordna främlingar åt dig.

Ack, ljuva minnen. De sitter verkligen fast.
I den tidiga morgonen ringde klockorna.
Folk steg upp. Med en lunchlåda under armen
klev de på bussen. Man börjar ju alltid vakna till
lite i det där solljuset som lyser genom rutan.
Och han med hatt och monokel har alltid varit duktig
på att just rangordna främlingar åt en.

Jag läser mycket nu. Typ allt jag kommer över.
Och du. Du som säger att all fruktan är svaghet
och som din värdighet lägger tryggt i spegelbilden,
Få undan ditt skratt, och låt världen falla ner,
ner till den plats som våra fötter vandrar på,
och kom, kom och försök ditt bästa,
att rangordna främlingar åt mig.