Med mina känselspröt kan man inte spå! ?Jag vill hellre bry min hjärna.
Ännu när allt var bra på senhöstens dagar inbillade jag mig allt mjöligt i mina drömmar, vandrade iskogen som doftade av kåda…… det hade redan snöat lite, omkring av en torrfurstubbe fanns det små gula blåbärsblad, orrtuppen satt i kronan av en gran. Höststormen hade brutit träd som låg huller om buller på en tunt snötäcke….. något mer fjärran i skuggan av trädgrenar slumrade en slaguggla. Gryning i november, sällsyn? Solstrålar fjärran faller sneddande, skuggorna långdragna. Ortens stilla livstecken, regndroppar spelar höstmelodier!
Min höstdags stilla, reflekterande promenad går vidare……..
Mina vänner är glesta och blir färre. En kär vän har jag ännu kvar. Om jag inte kan vara hennes vän, spelar det ingen roll om jag försvann evigt! Är jag helknäpp? Min hjärna är proppfull av tankar och nya faller på mig i ett kör! Jag skrattar inte mera åt allvarliga framtidsvyer.
Min Skapare beslöt en gång att jag kom hit. Jag har aldrig bett om att komma hit. Ingen kan själv verka på det att var du föds. Ditt födelseställe har en stor inverkan på det att hurudana startgropar för livet du har! Först senare kan man verka i sitt liv till och med göra urval.
Jag var lycklig. Jag har mött under mitt liv underbara mänskor. Min mor, far, två bröder, min kära, mormor, inspirerande faddrar lärare, utbildare och professorer, skulle jag säga karismatiska gestalter!
Ingen vet antalet av sitt livs kvarliggande dagar. En för- eller nackdel? Jag tror att just nu försöker mitt öde pressa av mig saften till sista droppen. Jag är min egen klans sista mohikan. Jag vill nu summera mina sista människorelationer!
Min kära smyger i vårdhemmet. Hon är inte känslolös eller dock, känslolös? Ingen vet? Hon väcker i mig känslan av att ge henne ömhet. En sparv. Min ledstjärna sista femtio år, men nu en ledstjärna av ett annat slag en människa som förtvinar? Jag är på resa någonstans. Jag kommer till förtappelse, helvete eller hamnar i himlen eller tvärtom! I media hör vi numera i detta sammanhang,”det är en god fråga”! Men svar dröjer.
Jag har en dotter. Hon var vår gemensamma önskade avkomling, familjens förstfödda, dyrkade, bortskämda och daddade. Hon är kär. I hennes bröst bultar ett gott hjärta, som hon fick från sin farfar. Djupt konstnärlig med alla goda talanger ärvt från sin mormor. Djurälskare. Men nu plötsligt såsom icke-existerande mera. Död? Nej, hon lever. Ett mysterium. Sådant händer utan att man förstår varför!
Jag har en son, vår minsting. Jag tycker att han är mest sin mors son. Även i hans bröst ligger ett gott hjärta. Han är min gode son som inte har glömt mig i nödens stund. Jag tror att jag har ingen svärson däremot har jag svärdotter. Jag har inga barnbarn och vad jag förstår kommer jag inte att ha någon, varken dotterns eller svärdotterns ålder är redan ett hinder.
Mina två kära bröder, Antti och Tuomas, är yngre än jag. Mina bröder är kroniskt sjuka som de flesta av jämnåriga. Trots att Antti bor på landet träffar jag honom då och då. Tuomas har bosatt sig i Estland.
Min släkt från min mors sida är stor. Jag har nio kusiner. En av dem är mig nära. Dialog mellan henne och mig har varit regelbunden visserligen gles men pågått länge. Båda tycker om att dikta och läsa varandras dikter.
November, mig under årets lopp den sämsta månaden, mörker, regnig, tiden för frossbrytningar och glädjefattig. Såsom jag anade tidigare då jag promenerade i höstens färgrika skog blev senhösten detta år en katasrof. I början av november hade jag en kallelse till sjukhus för hjärtundersökningar, När jag var inne insjuknade jag oväntat i en banal förkylning. Det ledde till att patienten var nära att avlida. Till slut lades jag i sjukbädd över fyra veckor i tre olika sjukhus.
Från början av min sjukhusvistelse kommer jag nästan ingenting ihåg. Jag hade feber, ont i halsen och min röst hes. Det är alltid svårt och förkylningen är sämre hos dem som röker eller har rökt om än man har slutat röka. Då jag blev bättre undersöktes mina kransartärer i angiografi och isotopundersökning. De konstaterade att jag har hjärtmuskelsjukdom och jag behöver en pacemaker för få mera livstid här och en bättre livskvalitet under min kvarliggande livstid.
Jag väntade på att nu får jag återvända hem. Men ingalunda. Det blev en väckning till verkligheten! “Ni flyttar till Bolarskog, till hälsocentrums bäddavdelning att vänta er pacemaker och att bli rehabiliterad innan ni går hem! “ Jag var djupt besviken över mitt öde. Tänkt efteråt förstår jag att jag inte förstod hur en fullkomlig handikapp jag var. Nej, just så! Jag tyckte att jag var en fånge i fängelse som hette Bolarskog sjukhus. Först många dagar senare förstod jag att jag måste ha nära mig syrslang då jag inte kunde andas syre nog. Det var då ett ohyggligt möte med verkligheten, att jag kanske aldrig mera klarar mig utan ett syrhjälpmedel. En mardröm!
Jag kom ihåg min egen kära bekväma säng hemma. Nätter hemma med två vovvar tyckte jag har varit mycket trevliga. Eetu sov vid ena sidan och Roope andra. Jag smekte båda. Jag mådde redan sämre men stannade ännu hemma då min tröskel att gå till sjukhus och be om hjälp har blivit så hög att jag måste vara halvdöd innan jag beger mig. Jag hade onda aningar om att är det mitt slut som redan hägrar!
Nästa morgon kände jag mig ensam. Jag tyckte att om jag har äkta uppriktiga bekanta som säger att de är mina vänner så om inte förr skulle jag gärna tycka om att höra av dem!
Avdelningsläkarens besök bröt mina dystra tankar. Hennes första ärenden efter hälsningen var en fråga: Vill du att du blir återupplivad om du får ett hjärtslag!? I samma ögonblicket förstod jag att jag har varit allvarligt sjuk! Så hon ville höra mitt livstestamente. Jag svarade att jag har här inga mål mera. Så skit samma! Jag kände mina ord som ett dödligt slag, sagt högt!
Jag mötte sjukhusets vardag, rutiner och stämning! Matens dagsrytm: Morgonmål, lunch, eftermiddagskaffe, middag och kvällste. Rutiner: blodsockerprov, temperatur, blodtryck, vikt, laboratorieprov utdelning av mediciner.
Nätterna fyllde mig med fasa. Jag delade mitt rum med tre äldre halvdöda stackars sjukkamrater. Två av dem talade aldrig något. Två motionerade med hjälp av en rollator. Hela natten lyssnade jag vårdapparaternas surrande, inga pauser men samma brus dygnet runt.
Jag vaknade på fjärde morgonen här, ännu fyra dagar kvar om allt går bra. Jag vaknade igen tidigt redan genast efter kl 4. Det sker så litet kl halv fem på morgonen så att det känns mycket spökligt. Sovande patienter, deras snarkningar, hosta och skrik i tystnaden och i olika vårdsapparaters ihärdiga brus. Det är ingen konserthusets musiksal långt därifrån. Jag är i ett felt ställe!? i en fängelse. Jag flyttar hem nästa onsdag, hoppas jag! Härifrån dit måste jag ännu spänna mig till det yttersta. Varje stund och dag är lång som en evighet. Om jag ännu får återvända hem hoppas jag att jag aldrig mera skulle bli tvungen att ringa efter en ambulans.

Mina luftvägar känns bättre, de har öppnat sig, jag andas lättare då slemklimpar blev färre genom näsdroppars och slemlösande mediciner och handlingar. Jag går med rollator också runt avdelningen och en våning ner till kantinen. Härlig ovanlig solstrålning skiner till vårt rum. En vacker svart kvinna, som en öknens svarta gasell, städar vårt rum.
Jag äter. Nu väntar jag mina vänner att besöka mig. Först kommer min son Michael och sedan min vän Maja. Vi pratar om tiden som kommer efter sjukhusvistelsen. Klarar jag mig ännu utan hjälp? Jag är sysselsatt med stora förändringar. Allt känns ibland högt som en oöverstiglig mur. Jag längtar efter gårdagarnas sorglösa tider. Hur har jag varit så blind att jag inte hade tänkt på förhand att livet inte är alltid en dans på rosor. En reservplan skulle man alltid ha!
En åtgärd innan jag kunde återvända hem blev att ge bort mina älskade vovvar. I min aktuella kondition orkar jag inte mera ta hand om dem. Hund och husse, fyrtio års samspel med kära varelser är förbi. Eetu och Roope var mina gyllene vänner. Livet fortsätter men på andra håll och i nya omständigheter för båda. Jag tackar mina trogna hundar som delade mig länge och tappert ensamheten med mig. För Eetu denna förlust var redan den andra. Eetu var min kära hund, hans matte har inte mera varit hemma en enda stund sedan över sex år! En jättestor helhet av mitt liv och min kärlek mot djur är endast ett vackert minne. Jag har inte många ärenden mera här, för en hur lång tid, det vet jag inte. Därför kommer jag då och då att tänka min egen evighet som är varje dag, varje ögonblick närmare. Nu tänker jag att i yngre ålder är döden mera okänd men när jag har blivit äldre har förgängligheten blivit mej lättare att förstå!

Någon frågade mej hur måjar jag? Jag mådde illa och någon dag bättre. Jag lät mina tankar irra omkring fritt. Jag lärde mig en ny sak, som inte är en ny insikt men som träffade mig först nu. Döden är en gåva, en gåva som var och en är tvungen att ta emot vid födelse. En födelsegåva. Denna insikt uppklarnade på något nytt sätt min tankegång. Jag förstod också att jordiskt liv är en uppgift av två mål! Den ena är att vara i liv den tid vi vistas här den andra är att fortplanta sig.
Människa, ett djur med stor avancerad hjärna, grubblar frågan att finns det i detta allt en större styrka, “en kapellmästare” eller en gud som styr världen. Människor är inte ense om problemet. Till all lycka får vi idag vara oeniga utan att vi blir straffade för våra tankar.
Efter att ha varit höljd i dunkel under två veckors sjukbäddstid vaknade jag igen till verklighet under den sista novemberveckan. Jag är igen pigg, känner friskare men äer något deprimerad. Bakom mig blev några hemska sjukdomsdagar då jag yrade på medvetandes gränsländer och även kämpade om återkomst bland de levande. Denna morgon silar genom våra fönster klart ökande ljus i morgonens tystnad i vårt patientrum. Det finns ännu en stund innan det gryr. Redan imorgon var jag piggare och gick runt gångar kanske lite för mycket då min akilles började ömma.

Jag var så flitig att kom ut i poeter med ett nytt alster “Sträck ut din hand”. Jag var nöjd att få mycket respons och sympati! Det hjälper enormt, mystifikt!

© Heikki Hellman 2013-12-05