om månen inte alltid var så förbannat blek, och plånboken så gapande tom, och alla dagar så grå och trista, då hade jag kanske morskat till mig. kastat ett par stenar mot de första solstrålarna som alltid sticker i ögonen, skrikit åt dom förbannade katterna. kanske hade jag orkat resa mig ur sängen. brett mig en rostad macka och druckit ett glas juice. öppnat morgontidningen och bläddrat genom kultursidorna och dödsannonserna. men som det ser ut nu äger jag varken limpa, lust eller smör, och en prenumeration ligger så långt ut i periferin att jag knappt orkar tänka på det.
varför ser ingen annan det jag ser? är dom blinda eller ignorerar dom det helt enkelt? kanske är det jag som missat något väsentligt.
igår strosade jag omkring på stan i det smutsbruna bruksvädret. det går mot vår säger dom. under hela min promenad försökte solen bryta genom de sotiga molnen, men orkade inte och drog sig till slut nedbruten tillbaka. det kom en svag men ihärdig vind från norr. allt var grått dystert och kallt.
jag la märke till att det var mer rörelse än vanligt kring centrum. det måste nyligen ha anlänt en grupp nya invandrare hit (sånt märks snabbt i småstäder) för det var många nya ansikten. deras blickar for fram och tillbaka, de verkade betraktade allt med nyfikna ögon – vilket också var ett tecken på att de var nya. för ingen som en gång sett vår grådaskiga stadskärna betraktar någonsin den med något slags intresse igen. jag tyckte synd om dem. vad skulle de möta här? fördomsfulla, rädda och känslomässigt förtryckta människor som aldrig skulle ge dom en chans, aldrig ta DERAS kultur på allvar. vad är Buddha för dom som har Loket? dom enda som redan bodde i vår pittoreska stad som skulle inbjuda till samtal frivilligt – nu räknar jag inte med alla dessa filantropigrupper som ser sitt liv som en möjlighet till att frälsa – var alkisarna i parken. det var förmodligen dom enda som inte kände sig hotade av dessa främlingar – dessutom var de flesta som satt och söp i Wilhelminaparken andra generations finska industriinvandrare. kanske skulle dom kunna identifiera sig med varandra. eller kanske helt enkelt bara förströ tid tillsammans genom att bussa den obligatoriska alkisschäfern på ”hyggligt folk”.
någon av dessa nyanlända skulle säkert tillslut hamna där på parkbänken med dom andra. och det värsta är att han kommer säkert vara den enda som kan räkna sig som integrerad om tio år.