det kanske aldrig var någonting
eller så var det precis allt
någonting vi kastade bort
för skuggorna var för stora

jag minns att jag såg någonting nytt
varenda gång jag beundrade ditt ansikte
ett uttryck, en linje, rörelsen när du skrattade
ditt skratt tog mig varenda gång

en förälskelse att förälska sig i
vi stod utanför din port
Stockholm i ett höstregn
du och jag i en kyss
som i en film från 95
jag var Jesse och du var Celine
men vi fick aldrig slutföra vår trilogi

kanske därför det gör så ont
jag kommer aldrig får ta del av svaren
kommer aldrig mer dras in i din blick
så som jag alltid borde

och det finns ingenting jag kan göra

ingenting jag kan göra...