Tanken den bara slår mig
i år har jag levt lika länge utan dig
som jag levde med dig
Tjugo år har gått
sedan du dödens rep tog.

Ett val jag har svårt att förstå
men som jag genom åren kommit att acceptera
Jag står här nu, med insikten att du aldrig älskade
Inte oss, inte din man men sorgligast av allt
inte dig själv.

Jag önskar att vi kunde mötas
att jag kunde få säga; jag älskar dig
Så att du fick en chans
att känna den kärlek mina barn ger.

Att mötas
inte som mor och dotter
utan som de trasiga kvinnor
vi båda blev
på grund av livets väg

När livet är svårt
och min väg vacklar
önskar jag än att du fanns här
men styrkan du gav mig
får mig att kämpa
fast sorgen efter dig
fortfarande är stor.

© Kajsa