Otillräcklighetens stramande koppel snaras åt
Ett fast, nästan urkramande grepp
För att inte spillas ut alldeles
Din kontur att fästa mig mot


För annars


Dessa oförskämda krav på jubel
Ett oemotståndligt, nästan luddigt dagdrömmeri
Om kanske redan utspillda dagar
En ömmare smekning medhårs


Nej, i stället


En vinglig tankegång på väg mot nåt slags hem
Om att förtjäna mildare, kanske lyckliga dagar
Dråpligt nästan, att förgäves spjärna emot
Hur allt bara rinner ut


Hur dagarna liksom tycks drabba mig
Som för någon annan att leva sig in i
Förbryllat blickar jag ner
På kopplet som snaras åt av min hand