Jag vet att vinterdagar

oftast lunkar på

stegen vill framåt

utan håll att gå

och jag är inte ensam 

vi har alla varit där

vi tvivlar över tillvaron

och undrar om hem,

verkligen är här.

Jag sitter i en lekpark

här finns barn från alla land

de springer omkring och leker

skratt förstår varann

men jag kan inte sluta att undra

hur det kom sig att de hamnade här

och om  detta verkligen

hemma är

Jag är inte ensam

här sitter en mamma bredvid

Och hon säger att hon bor här

med schalen tätt intill

ett ansikte med så mycket

av allt en människa vill

händer tafatt stryker

en liten barna hand

svårt att veta var hem 

är ibland.

Solen tittar fram igen, tänder

själ och röst

behöver man tala samma språk

för att ge någon annan tröst

kanske det blir enklare, om vi

vågar närma oss

vågar oss på att älska

istället för att slåss

då kanske vi kan landa

i en annan sfär

och verkligen förstå

var hemma är.