Hon tänkte sig månskäran i det minsta av ljus, en blek strimma över kallt.

Och sedan den värme i sängvar som under gemenskapen gav allt.

Denna kropp, som yxad barkved av 

murken ved, 

Frostig och hal i denna tid, 

detta anlete som ur år har sitt 

och all denna förunderliga frid.

Hur, frågade hon vart, och varför 

beredde livet denna nåd.

Isen sprängde vakar

var det nornerna som trädde tråd.

Vilsamt bara fötter 

mötte snö denna natt, som att öppna 

det kylda på någe vis.

Det att värmen ur kärlek blir synbart

i ett liv fyllt av is .