Lukas: Vi låter bara tiden gå, utan att vi hittar
på något. Vi behöver, att det händer någonting
positivt för oss. Förutom att ligga och sova tillsammans
och se på TV.

LIV: Du har behov av att det händer någonting,
men inte jag. Du har kanske rätt i övrigt, att vår relation
skulle behöva kryddas med lite nya aktiviteter. Först vill
jag bara säga det, att det är en sak, som jag stör mig på.
Ibland talar du i vi-form, som om ett vi också inkluderar
mig. Kan du inte ha mer inlevelse än så? Jag menar jag
är jag och du är du. Vi tycker inte likadant. I alla fall
tycker inte jag som du och vice versa.

Lukas: Ja, jo, det är sant, men att säga just vi är ett
samhällsfenomen. En tendens i samhället ute i den krassa
verkligheten. Gruppdynamik. Du och jag är en grupp. Vi är
för fasiken ihop, ett par. Det är därför, som jag säger vi.
Det kan du väl inte bli så sur över?

LIV: Även om man är i en grupp har man inte en
överenskommen kollektiv åsikt, utan vi är
två olika individer. Två individuella unika subjekt
med egna åskådningar och ideologier. Jag menar,
jag säger det här för att jag vill och
önskar att vår relation ska fungera.

Lukas: Värst vad du är stingslig.

LV: Det är jag kanske. Och jag blir faktiskt sur,
när du gör påhopp på mig med detta vi. Det känns
påfrestande, att jag nästan blir skärrad av, att
du tror dig veta vad jag känner. Det kan du
bara ana dig till.

Lukas: Med lite intuition så.

LIV: Förvisso, men det kan också bli helt fel. Intuition
är en föraning, men allt annat än ett vetande, Man kan
fråga varandra för att veta var den andra står.

Lukas: Om du hänger dig upp på det där kan jag försöka
ändra mig på den punkten bara du inte blir så
förbannat sur på mig. Visste du, att jag känner
mig ensam i mig själv, och därför gillar att tänka
vi om oss två, som är olika individer, självfallet.
Egentligen ska jag inte behöva ändra mig efter
ditt huvud. Ändra på mig för din skull,
så att säga.

LIV: Men gör inte det då. Kom ihåg bara att jag blir
sur, om någon annan tycker även för mig.
Jag känner mig överkörd och dåligt respekterad.
Jag har varit med om det förut. Det påminner
om maktmissbruk. Att tro sig själv veta bättre
än andra eller att inte lyssna. Jag vet,
att du inte menar så, utan att du menar väl.
Det bara påminner om det, och jag får
kväljningar av blotta tanken.

Lukas: Menar väl gör jag. Hoppas att du inte mår illa.
Okej, jag ska fortsättningsvis lägga av med att
låta dig tycka saker i min mun. Okej?

LIV: Vad bra,

Lukas: LIV, respekterad, det är du. Jag lovar dig.
Gud ja, vad vi tjafsar.

LIV: Ja, eller hur? För mig är det ingen fara, utan
handlar bara om att ha lugn och ro tillsammans
och komma överens.

Lukas: Ja, så gott det går. Du vet väl, att jag
älskar dig?

LIV: Jag älskar dig, älskar du mig?

Lukas: Ja, väldigt mycket. Vet du, innan jag träffade
dig kände jag mig vilsen i pannan. Det kändes
som om jag inte hittade mig själv och att mina problem
dök upp oförhappandes för att påminna mig, om
mina sorger. Nu känns det mycket bättre. Jag
har glömt mina tillkortakommanden och livet
flyter på. När jag kommer hem från arbetet
som bibliotekarie känner jag att jag får vila
mitt huvud och mina känslor med dig.
Jag avleds från den stora världen, där stora du
stöttar mig för att mitt arbete ska gå bra.
För att jag ska ha hälsan i behåll . Jag är rädd
om vår relation. Förstår du nu hur mycket
jag respekterar dig?

LIV: Ja, men det är ju därför vi passar ihop.
Vi ger varandra det stöd och den kärlek vi behöver
för att lyckas i våra liv. Lukas, du ska veta, att
innan jag träffade dig hade jag vinter i mitt
hus. Det var ständigt kallt. Min fritid efter lärarjobbet
gick åt till att drömma mig till livskvalitet.
Jag undrade, om vi skulle träffas igen efter det vi
träffades i biblioteket. Du vet, när du gick efter
att ha lånat en bok.

Lukas: Jag tror det var Författaren och hjälten av Bachtin.
Precis när jag såg dig tänkte jag på om det finns riktiga
hjältar i verkligheten.

LIV: Nej, det finns inga övermänniskor i verkligheten. Vi är
bara människor, och just därför måste vi vara extra rädda
om varandra.

Lukas: Jag tror, att vi människor kan göra hjältebragder,
en hjälteinsats däremot inte mer. Vi kan rädda sjuka
människor, släcka bränder, utreda brott, och så.
Dessutom kan vi finnas till för varandra. Och det är
också ett slags räddning. Det var du för mig.
Litteratur är något annat.

LIV: Med litteratur kan man lära sig någonting
av människoöden, samhällen och tidsåldrar.
Litteraturen försöker bara avspegla helheten,
medan verkligheten är helheten. När jag träffade
dig behövde jag räddas till glädje i mitt liv igen.
Jag hade ett litet sår på tolvfingertarmen och
behövde någon som höll om mig. Det behöver jag
ju nu med, men när jag såg dig, tänkte jag
"Där är du ju."

Lukas: We've got the feeling! Haha. Jag är glad
över dig. Över att vi träffats. Vad jag kan förstå
är du det med!

LIV: Ja, absolut, så vad ska vi hitta på idag då?
Ska vi göra en biltur till landet? Vi kan sova över
i min stuga där. Vi behöver värma upp den med
värmeelement och ved i kaminen.

Lukas: Vi gör en matsäck, se'n stickr vi.

LIV: Japp, så gör vi.