Han steg ur en stensvarvad öken
från nattmatt men brännande grus,
ur den guldsmidda svartnade röken
mot lummländers längtade ljus.

Han gick över torrmarkens moar
genom guldgrus och virvlande sand,
bortåt böljbrus från vindlande broar
och han sökte en annan strand.

Där sanningen strött i sanden sitt ord
från en molnlös men strilande sky,
och sökande sått ur en vilande jord
lyckans lund i dagarnas dy.

Fridsamhetslunden, där frigjorda bo
folk av anden som alltets kamrat,
där livet i ljuslagda fruktgårdar gro
fjärran från murar och hat.

Och om natten hans värkande ben
lätt ledde en virrande dit
på vindlande bro i virvlande sken
men steg på nytt till granit.

Där sken flydde och drömmarna gick
när tankar tungsinta tömma
sitt sövande stoft över ömmande blick
som blott vill blunda och glömma.

Och blundande hårt, han hungrande åt
av en livsdov och andelös tystnad,
mot gryende gråt,
för frossande lystnad.

Försent han hörde vågorna slå
genom tidens förgyllnade damm
och reste sig igen för att gå
men nådde nog aldrig fram...