Du.

Mina sår läker en dag i taget.
Genom gamla känslor, flammar du upp i bland.
Vissa dagar lever vårfloden i mitt sinne
det brusar, bubblar och stormar fram.
Andra dagar skönjer jag is som lagt sig kallt i mina tankar
Där smärtar den med sin kyla, fryser ner och förlamar mina ord.
Visst finns det dagar då tårarna letar sig fram ur mina ögonvrår
när livet vill ta slut, just för att jag är så rädd.
Eller de stunder då filten väger tungt
mot min kropp, där jag ligger hopkrupen i soffan.
Varför har du huvudrollen i mitt liv?
När ska den förbannade barriären rivas?
Du står där på hindret, hånflinar, skrattar och väser.
Jag vet, du behöver inget säga, du har bränt fast dig i min gestalt
Som de svårmodigaste toner kommer ljudet från gråten.
Det är inte en snabb eller häftig sorg.
Utan långsamt, tärande för att förinta den sista uns av förstånd jag har kvar.
Nattetid, vilar mina ögon i mörkret, hjärtat basunerar ut sin trötthet.
Katterna har krupit ihop tätt intill mig, för att ge värme.
Utan dem hade jag gått under.
Följt med det höga vattenståndet från älven ut i havet.
Kanske hade jag bara låtit bli att vakna om de inte ville ha mat.
Tankar förbjudna att tänka, då man har familj barn och vänner.
Man sviker aldrig, lämnar aldrig!

Striden fortsätter…