1

Jag hade fått ett sommarvikariat som ceremonimästare på brunnshotellet. Vi arrangerade bröllop i samarbete med Svenska Kyrkan och studentrestaurangen. Kantorsfrun och den glada dramapedagogen lärde mig ritualerna. Vi disponerade några trånga personalutrymmen på övre plan, små rum utan låsbar toalett och med en märklig cistern i centrum. Mina kollegor var klädda i  vita särkar och ansvarade för blomsterarrangemangen medan jag som bar en tung mörkgrön sammetskjol utanpå särkarna kånkade på cellos till musikskolan och stämde fioler i väntan på min verkliga insats  - ljuständningen. Jag misstänkte starkt att rollfördelningen styrts av praktiska skäl: sammetskjolen var för alltför rymlig för dramapedagogens slanka höfter och alltför trång för kantorsfruns fylliga. För mig kändes kjolen bekväm om än något för lång. Vid första bröllopet, som ägde rum i den nedre korridoren, strax intill restaurangen som vette mot parken, blev jag presenterad, fick lyfta på fållen och visa mina små pärlbeströdda tofflor. Jag tände ljuset i den höga hållaren med en elegant knyck på nacken och ett leende mot den kvinnliga prästen.

2

Det andra bröllopet tog plats i övre korridoren i anslutning till receptionen.  Instrumenten skramlade i lådorna och jag hade svårt att urskilja vilket ljus jag skulle tända. Det i guldkandelabern var nästan nedbrunnet och hade tre vekar. Jag tände det ändå och drog igång några fyrfat och marshaller för säkerhets skull. Sedan gick vi ner till restaurangen för att diskutera kvällens evenemang. Bartendern och kassören log glatt bakom disken. De planerade att svepa en av chefernas döttrar och hennes väninnor barbröstade i svenska flaggor, ett koncept som hade gjort succé kvällen innan.