Jag sitter framför en cancerframkallande apparat
skriver en massa skit och är allmänt lat
Skriver om kärlek men också om hat
Känner mig hel nöjd och smart

Läser och begrundar syndfulla tankar
som andra poeter som jag spyr ut
det finns hur många ord som helst
och dom tar aldrig slut

Det är fantastiskt magiskt
eller kanske tragiskt
Att vi kan skriva som maniska
ack-ordarbetande ammor
arbetslösa ensamstående mammor

Dela med oss av livets fröjder
och lustfyllda stunder
dela med oss av livets dråpligheter och under
dela med oss av sorger och destruktiva
tankar som i huvudet bankar
och vill till varje pris ut
och dom tar verkligen aldrig slut

Och tack du store kraft
som så stort tålamod har haft
som tar ner solen så vi får natt
Det känns tryggt att veta att
jag kan lägga mig och få sova ut
och ändå veta att i morgon kommer orden igen
för dom tar aldrig slut