en kylig vårkväll i villaområdet

strök den ohelige sin skorsten

medhårs utan eftertanke

just innan dagen föll som glas

över tystnader i glömska

det var dags att ta farväl

av det lila sken björkar mästrar

bland små män i vätskor

balanserande omöjlig tyngd

på grenar i tomhet

det trasar och knastar

i hård blåst

någon knäcker en öl

med brustna naglar

under himlens cyan

ingen saknar dig om tvåhundra år

men idag är du i levandets magi

pågåendet du fyller med innehåll

bara för att du måste

åt hållet som inte finns

sprängfull färgklang

strålar ur slocknad himmel

ditt andetag tillhör kvällen

träden vid den mörka ån

mullrar i egen tystnad

vårvinterbjörkens grenar

silhuetteras tunt böljande

mot blekt himmelsljus

mäktigheten har sitt pris

som ruiner i tid