Långt inne i den djupa skogens famn
Går en ensam man i kval
Bland svarta träd och förpestade rötter
I en malande stank av död
Han går där i mörker och leda
Och smärtan flödar som gallan i den döendes hals
Förpestad är världen i hans svarta sinne
Och han förbannar bittert sin lott

Och träden viskar i hans öra:

Hell dig, kung av tomhet!
Välkommen till vårt förruttnade land!
Ni plågas och våndas under våra tornande kronor
Vi stryper er i vår famn
Men minns, likväl, att ni ingenting är värd
Här, i dödens land

Korparna skriar bland trädens kronor
Och hånar denne plågade man
Högt däruppe, i fåglarnas flock
Hörs skratt och glada tillrop
För de vet att festen stundar
Snart skall mannen dö

Hugin och Munin förrådde hans sinne
Och fyllde det med ångest och kval
Han lider under det tunga ok det utgör
Liksom Fenris måste ha lidit i sina bojor
Och liksom ulven fylls han av raseri
Och hugger efter tankarnas spöken
Men om han någonsin haft dem i sitt grepp
Liksom ulven hade asens hand i sitt
Måtte de ha varit hala som ålar
Ty nu hugger han endast luft

Mannen sjunker ihop i sin leda
Och yttrar ett plågat stön
Uppgiven fäller han vanmäktiga tårar
Och bönar och ber till en himmel som aldrig svarat
Han kroknar och tycker sig krympa
Om det inte är träden som skjuter i höjden
Korparnas falska, hånande skratt
Som fryser hans blod till is
Tycks dåna allt högre
Röda små tungor slickas runt svarta, hårda näbbar
Munnar vattnas och magar kurrar
De skriar förnöjt, dessa svarta små plågor
För de vet att han nu skall dö

Och för sista gången sluts hans härjade, tunga ögon
Och hans plågade själ
Får till slut uppleva frid