Mörkret faller
I höstens landskap
Min ångest tar över mig
Och stryper min själ

Jag ler i vänners sällskap
Men känner bara tomhet
Lycka, glädje
Känslor som tomma skal

Den morgonen
När timmarna åter flytt ut i evigheten
När de välmenade ord som skulle komma att skära i mig yttrats
När jag höll på att dö

Jag satt där vid klippans stup
Och stirrade över den värld som aldrig var mig ämnad
Dimman låg som ett tunt täcke av melankoli
I gryningens gråa ljus

Långsamt har kylan greppat min själ
Mer och mer, år för år
Jag är bara ett tomt skal
I en värld av tomma känslor

Du vackra änglasjäl som vandrar på vår jord
Jag älskar dig
Jag vill inte sarga din bräckliga sinnesfrid
Så förlåt mig, du sköna, förlåt mig

När gryningen åter nalkas…